DÖDA INTE FLUGAN PÅ VÄGGEN
Jag ska berätta om en man som hette Sven
om honom sades: han har bara två intressen
det var schack och det var cognac
och det var förstås inte sant
Han låg och rökte sina Silver utan filter
vår, sommar, höst och vinter
skitigt rum utan utsikt, fluga på gulnad tapet
jag hamnade där av en ren tillfällighet
Vi blev vänner, vi sågs då och då
i fem, i tio, i femton år
jag älskade hans historier från 40-talets Klara kvarter
där han hängde med legenderna på W6
Han läste korrektur, kanske skrev han nån notis
han såg hovet runt Nils Ferlin
han fick en öl av Gyllensten, Gyllensten som trodde
att Sven var Dagerman
När Sven hade fyllt tjugofem
fick han reda på att hans mor och far inte var
hans biologiska föräldrar, han föddes och adopterades bort
dagen efter sitt första skrik
Hon som bar honom i sin mage var en skolflicka från Delsbo
pappan var hennes lärare
stor skam hon fick lämna sitt hem och i lönndom födde hon Sven
i Järvsö, november 1919
Sjuttio år senare satt jag med Sven
och pratade film och politik på Ugglan i Gävle
det var alltid han som bjöd, notan var alltid lång
och aldrig under trettio procent i dricks
De pengar han hade de försvann alltid fort
när romerna kom och sålde billig konst
då köpte han tavlorna dyrt och la dom under sin säng
jag sa, varför Sven när du har så dåligt med pengar
Han sa: Jag tror dom har det ännu sämre
han sa: Döda inte flugan på väggen
och han smekte mina lockar, med sina John Silver-fingrar
sina nästan kriminella kärleksfingrar
Vi tog bilen upp till Hälsingland en junidag
han ville se sitt barndomshem, sin järnvägsstation
huset stod kvar, men var nästan helt täckt av sly
han satt länge tyst sen sa han, nu far vi
Vi var fyra som kom på Svens begravning
prästen höll ett tal om sånt där som präster håller tal om
kantorn spelade på sin orgel: Härlig är jorden
min bror sjöng en sång, Dan Andersson
Och jag skulle läsa en dikt
men jag brast jag klarade inte av det
sen tog jag tåget med hans urna, tunnelbanan och bussen med urnan
och bad en bön på Nacka Norra kyrkogård
Tog en öl sen i Hammarbyhamnen
och skålade med mig själv för världens ensammaste man
som en gång hämtat manus på Långholmen, på anstalten
hos självaste Ture Nerman
Det gick några år och jag fick i min hand
en bok full av listor, tiotusentals namn
på dom som på något vis hade visat sympati
för nåt svenskt nationalsocialistiskt parti
På sidan etthundrafyra kunde jag se
att Sven trettioåtta och trettionio
hade skickat jul- och nyårshälsningar
till en tidning som trodde på nazismens idé
Boken föll tungt ur min hand jag försökte förståå
vem han min vän, då och sen, vem var Sven
Varför är vi de vi är, varför blir vi de vi blir
varför händer det som aldrig får hända igen
November, Svens hundraårsdag
jag går i regnet full av blues
på Nacka norra kyrkogård lägger jag ner
en flaska Grönsteds och en röd, röd ros